The Gambia experience

Jag vill varna för ett långt men samtidigt innehållsrikt inlägg om om min och Elins galna resa till Gambia. Det har gått så snabbt så jag har inte hunnit skriva om planering, bokning och förberedelser. Kanske för att vi bestämde oss över en dag och bokade resan bara fyra veckor före avresa. Vi båda behövde verkligen en veckas semester och båda ville slappa, läsa och få lite sol. Egentligen är det ovanligt för mig eftersom jag inte tål för mycket värme och lätt blir rastlös. Och som vanligt, blev det lite annat också. Anledningen varför det blev just Gambia var på grund av värmen och den icke existerande tidsskillnaden. Vi visste inte så mycket om Gambia innan vi bokade utan läste på efter bokningen. En intressant sak med Gambia är att hela Gambia (förutom den västra kustsidan) gränsar till Senegal. Senegal omringar med andra ord landet.

Eftersom vi båda reser en del har vi redan många vaccinationer, men några extra var vi tvungna att ta. Och när man bokar så nära inpå kan det bli ganska bråttom med det, Gula febern, Malaria och kolera fick jag komplettera med.

Dagen kom ganska snabbt och min packning var förmodligen den mest förvirrade packning jag gjort. Men jag fick med mig Malariatabletter, bikini, pengar, pass, myggmedel och ett par flipflops i alla fall. Det är många som åker till Senegal när de är i Gambia eftersom det är så nära och Gambia är ganska litet, ungefär lika stort som Skåne. Vi däremot sa från början att vi skulle minsann inte korsa några gränser, just det.

När jag och Elin reser måste vi först hamna i samma land för att  kunna åka tillsammans. Denna gång åkte jag till London på torsdagen och sedan åkte vi tillsammans därifrån till Gambia på fredagen. Elin hade bokat en taxi tidigt fredag morgon som skulle ta oss till Gatwick. Upp i ottan och in i taxin. Vi planerade att vara på flygplatsen cirka två timmar innan start. Men trafiken ville något annat. Två timmar senare satt vi fast i en kö påväg till flygplatsen. Elin fick typ magsår medan jag försökte lugna henne med mitt vanliga ”det ordnar sig”. Vi hade förmodligen Storbritanniens bästa taxichaufför för han körde de minsta vägarna som fanns, tror jag, och tog oss förbi köer till flygplatsen i tid. Vi sprang till incheckningen där en äldre man tog emot oss och berättade att även personalen satt fast i bilkö så flyget var försenat. Vi hann med andra ord med både kaffe och frukost.

IMG_9929

Väl på flyget började vi prata om vi skulle göra någon utflykt. Vi hade som sagt bestämt att vi absolut inte skulle korsa gränsen till Senegal. När vi började bläddra i boken om Gambia läste vi om en intressant safaritripp till just Senegal. Vi ändrade oss från verkligen inte till att kanske korsa gränsen. Innan vi lyfte hade vi bestämt oss för att korsa gränsen och åka på safari i Senegal. Tur att man är flexibel. 😉

Flyget gick väldigt smidigt. Ingen turbulens, om man inte räknar med matkaos d.v.s. Elin hade beställt veganmat för det fanns inte laktosfritt som alternativ, men den maten hade de gett till någon annan. De skrapade ihop olika grejer från första klass, men det fanns inget matigt och Elin fick leva på lite frukt och bröd.

IMG_9930

Första kvällen i Gambia
Äntligen framme. Redan på flygplatsen fick vi uppleva personer som ville rulla våra väskor till oss mot betalning. En man tog väskan från mig och körde den till bussen. Sedan bad han en man, Dave, att betala för han trodde att Dave var min pappa. Elin gav honom en liten slant, sen åkte vi genom Gambias gator mot hotellet. Vi bestämde oss för att äta på restaurangen vid stranden som tillhör hotellet, The Buddha. Vi åt några ”smårätter”, eller det skulle vara tapasrätter men ganska stora smårätter. Den godaste rätten var helt klart hummertacos. Vi insåg att det kanske inte var typisk afrikansk mat, men gott var det. Servitören frågade om jag var Elins mamma så det är förmodligen dags att börja med rynkkrämen nu. Vi skrattade och berättade att vi var vänner. Det tog han som att han var någon sorts komiker och sa samma sak några gånger till. Vi däremot tyckte inte att det var lika roligt den andra, tredje, fjärde och femte gången.

IMG_9932

Fruit ladies och krokodiler
Vi vaknar i Gambia och solen skiner. Vi går på informationsträff och anmäler oss till en utflykt till Senegal. Sen är det beach-time! Skönt! Jag läste Lottie Knutsons Nödrop och kan rekommendera den till alla. Även om det är extra mycket kring kommunikation och krishantering så kan det appliceras på alla verksamheter och även till det vardagliga privatlivet.

IMG_9933IMG_9948

Vi träffade strandens fruit ladies, Fartou och hennes gäng. Eller vi insåg senare att Fartou inte var chef utan det var en äldre dam. Men de blev våra strandpolare och vi köpte frukt av dem varje dag. De var otroligt roliga att lyssna på, det lät som de skvallrade, grälade och pratade skit om alla. Man funderar lite över vad de tjänar och hur många som köper frukt. Vi gillade damerna och hoppas att de har det bra. Vi samlade ihop några kläder innan vi åkte och gav till dem, efter att de frågat om det. Vi fick dessutom erbjudande om att bo hemma hos Fartou i en månad. Snällt, men inte aktuellt.

IMG_0088

Efter stranden ville vi handla lite nötter och annat. Vi visste att det fanns en liten affär längre upp på gatan och gick dit. Vi fick sällskap. Två män följde oss och frågade vilka vi var, hur länge vi varit i Gambia och när vi skulle åka hem. Vi skyndade till affären och väl där så väntade männen snällt utanför. Suck. Det var ungefär hundra meter till affären och vi blev helt utmattade. Vi bestämde oss där och då för att boka en till utflykt, Home cooking med Ida eftersom vi inte skulle orka gå ut i stan om vi skulle bli ”uppvaktade” på det sättet.

Vi startade vår kvällsrutin och satte oss på terassen med varsin öl och pratade skit. I och med att vi bor i olika länder har vi otroligt mycket att prata om när vi träffas. Många samtalsämnen ska avhandlas. Utöver det är vi båda väldigt nyfikna och intresserade av det mesta så allt vi stöter på som vi inte vet något om måste vi ta reda på. Men först måste vi spekulera om hur det skulle kunna vara. T.ex. varför de männen tvunget skulle följa oss fram och tillbaka när det var uppenbart att vi varken skulle gå på klubb med dem eller anlita dem som guider.

Vi ville inte äta på hotellet så vi hittade en restaurang precis bredvid hotellet där vi inte behövde gå ut på framsidan, Calypso. Vi gick dit och vi hade tur. Bra mat, mysig omgivning och ett vattendrag med krokodiler. Underhållningen var lite strange, men vi kom fram till ganska snabbt att det var inte ovanligt med konstig underhållning. Knappt läskigt när det är mörkt och man inte ser längre än en meter. Vi gick tillbaka på lunchen sen och fick se krokodilerna. Tydligen fanns det inga krokodiler där för några år sedan och plötsligt fanns det två och nu femton. Ingen vet hur de kom dit.

IMG_9952IMG_0128

IMG_1701

Söndagens kvällsäventyr kommer vi att minnas länge. Efter ytterligare en härlig dag på stranden och en öl på terassen bestämde vi oss för en ungersk restaurang. Vi hade hittat en väg bakom för att undvika framsidan av hotellet. Men vi gick rakt in i en mörk gränd och där var först ett gäng. Vi sa dock nej tack när de sprang ifatt och då vände de. När vi kom ut på gatan stötte vi på nästa gäng och de ville verkligen inte lämna oss. En gick bredvid Elin, en bredvid mig och en bakom. Det enda vi sa var No thanks. Som pricken över i:et så var restaurangen stängd på söndagar. Männen följde oss hela vägen till hotellet och ville verkligen inte lämna oss i fred. Vi gick rätt in och satte oss på hotellets restaurang och beställde mat och ett glas vin. När vi precis beställt satte de igång underhållning, akrobater. Musiken till var på så hög nivå att vi inte kunde säga ett enda ord till varandra och på riktigt började vi oroa oss för tinnitus. Haha, helt otroligt! Vi skrattade ganska friskt åt hela vår otroliga kväll.

Idas home cooking
Måndagen blev en av resans höjdpunkter. Vi blev hämtade tidigt på morgonen och åkte hem till Ida. Det var ett vackert hem och Ida var fab. Vi fick klä upp oss i gambianska kläder och åka med henne till fisk- och grönsaksmarknaden i Tanji. Det var en färgfull upplevelse. Ida gick runt och köpte saker och vi fattade inte alls vad som hände. Det var en diskussion om fisken och det verkade som de höll på att deala. Plötsligt gick en kvinna iväg med fisken. En man sa till Elin att han valde henne till fru. Hon tackade nej. Vi fortsatte vår shopping, men vi hade fortfarande ingen fisk i våra korgar. När vi kom till bilen kom det en kvinna med vår fisk.

När vi kom tillbaka till Ida och fick lära oss att laga en gambiansk maträtt, benechi. Det är fisk, grönsaker och ris med sås. Jättegott. Tricket,som i de flesta fall, är att låta det ta lång tid för att få fram alla smaker. Kasava som vi förälskade oss i på Kuba var även en höjdare i Gambia.

Vi lärde oss också att spela Wori och vi båda köpte med oss ett hem. Det påminner en del om Kalaha. Vi satte oss i skuggan och åt. Vi fick varsin sked, men Ida åt med händerna. Vi är båda intresserade av matlagning så det var verkligen kul att få laga lokal mat. Dessutom var det mysigt att laga mat i ett utomhuskök.

Crazy dag i Senegal
Tisdag och dags för Senegal. Vi blev hämtade klockan 06.30 och åkte med en guide och 10 andra personer till hamnen i Banjul. Vi missade tydligen den första färjan och spenderade 2 timmar i väntan på nästa båt. Färjan kom och det var en upplevelse bara i sig.

IMG_0031

IMG_0036IMG_0040IMG_0047IMG_0050

I Barra bytte vi buss, drack kaffe och åkte vidare till gränsen till Senegal. Vår guide samlade in våra pass, känns ju tryggt. Vi var tvungna att gå över gränsen till Senegal och där fick vi byta bil igen. Den bilen tog oss genom en by i Senegal och till Fathala, safarin.

IMG_1576IMG_1577IMG_1575

Vår guide var smått förvirrad och beroende på vem som frågade svarade han olika saker. Innan vi begav oss ut på safarin fick vi beställa lunch. Safarin var mer än vad vi hoppats på. Vi fick se zebror, noshörningar, giraffer, bufflar, antiloper, apor och pumba-djur (vårtsvin). Vägarna och säkerheten var sisådär och jag tyckte väl att de inte hade hela den respekten för djuren som jag gillade så mycket i Alaska. De brydde sig mer om att vi skulle få fina bilder än djurens bekvämlighet. Men det var verkligen en härlig dag och på resorten fanns en stor sköldpadda. 🙂

IMG_0062IMG_0135IMG_0138IMG_1594IMG_1601IMG_1606IMG_1613IMG_1629IMG_1647IMG_1663IMG_1665IMG_1668IMG_1685IMG_1689IMG_1694

När vi åkte tillbaka fick vi lämna passen igen och byta bil tre gånger. Däremot var det en som inte fick tillbaka sitt pass först. Hon var väldigt lugn, jag hade blivit jätterädd. Det visade sig att det fastnat i ett annat pass så det fanns med på bussen. Tur. Vi hade inte samma tur när vi kom till färjan. Vi missade även denna precis. Den här gången fick vi vänta i fyra timmar. Tiden gick ändå ganska snabbt. Det fanns en del att titta på och sen är det sånt som händer och då är det lika bra att go with the flow.

När båten kom fick vi stå en lång gång med mur runt oss och taggtråd längst upp. Med så mycket folk, lastbilar och den trängseln var vi glada när vi kom på båten. Hade något hänt skulle vi varit helt fast. Vi lyckades att komma på båten innan det blev mörkt, men sen mörknade det snabbt. Det kändes som båten var överfull och vågarna började ta till. Jag gjorde upp en krisplan i huvudet om det skulle hända något. Men vi kom säkert fram till Banjul och åkte bussen tillbaka till hotellet.

Sista dagarna på stranden
Det låter precis som rubriken. 🙂 På torsdagkvällen åkte vi med ett par vi mött på hotellet till Senegambia för att äta. Där var mer fart, men också mer turistiskt. Vi kände att vi tagit rätt beslut att bo vid Cape Point. Vi åt på African Queen och det var gott, Domada.

IMG_0076IMG_0086IMG_0096IMG_1717IMG_9957IMG_9964IMG_9965

Maten i Gambia
Det var mycket grytor och mycket gott. Som många andra gånger följer recept och idéer med hem. Vi lagade och benechi, sen åt vi yassa och domada som är en sorts jordnötssås/soppa. Allt är en bas som man sen kan välja fisk, kyckling eller kött till. Fisken som vi åt var mer matig än den vi har i Sverige, fast fortfarande vit. Lady fish, captain fish och barracuda var de vanligaste fiskarna. Nu gäller det att försöka lära sig att laga dem. Jag har även fått smak för att göra egen tomatpuré och ketchup. Det ska jag göra nästa helg.

Turismen i Gambia
Ida uttryckte när vi frågade om Gambia var fattigt, ”poor but not hungry”. Det tyckte jag var ett bra uttryck. Det har tydligen varit två svåra år för turismen i i Gambia och mycket är beroende av den. Det beror främst på att vi i västvärlden har pratat om Ebola som om det var ett utbrott i hela Västafrika medan utbrottet var i Sierra Leone, Liberia och Guinea. Det har varit en bidragande faktor. Det fick mig att tänka på hur vi uttrycker oss ibland och hur vi ser större områden som ett.

När vi åkte till Gambia visste vi att det var ett ställe som många vita äldre damer åkte till för att köpa en pojkvän för en vecka. Vi visste dock inte att det var så öppet. Vi såg flera äldre damer med en yngre svart man. Jag undrar hur de rättfärdigar sitt beteende och om de tycker att det är okej när män gör samma sak. De tjänar dessutom typ 100 kr för en vecka. Det vara jobbigt att se och jag blev både irriterad och arg. Hur kan de tycka att det är okej. Samtidigt kan vi andra inte gå ut utan att bli omringade. Jag skyller helt på de damer som skapar tron att kvinnor vill köpa ”förhållanden”.

Det var jobbigt med den ständiga uppvaktningen och det känns tråkigt att behöva ha med en man för att slippa det. Jag tror aldrig att jag varit mer feminist än på denna resa. Det är synd för det var ett bra resmål förutom det.

Vi frågade en taxichaufför vad han tyckte om presidenten. Och det märkes att han inte ville svara helt, men han sa att en viktig sak som han uttryckte positivt var det faktum att det är fred i Gambia. Många grannländer lever i krig. Det fick mig att tänka. De lever i ett land där man är glad att det är fred. Vi i Sverige lever i ett land där vi inte ens funderar över fred och krig. Vi skulle aldrig fundera över att säga att vår stadsminister var bra om vi inte tycker det, bara för att han är bra på att skapa fred. Fred är en självklarhet för oss,alla har inte den lyxen.

Tips!

  • Åk till Afrika
  • Ta tid att planera din resa (det gjorde inte vi)
  • Ta med extra kläder som du kan ge bort
  • Åk på utflykter
  • Ta malariatabletter men var inte rädd för att vistas ute
Annonser

Inte en enda flykting

I måndags kom jag hem från England, den 4 januari 2016. Ett datum som redan har tagit sig in i historieböckerna. För första gången i mitt liv fick jag och många andra visa ID för att ta oss från Danmark till Sverige, inte en gång utan två gånger. Det gick snabbt och smidigt, men känslan i mig var allt annat än lättsinnig. Jag såg inte en enda flykting. Flera kanske hade blivit lättade av det faktum, men jag kände bara sorg. Om regeringens tanke var att skrämma asylsökande så har de lyckats. Är detta verkligen det Sverige vi vill ha? Stänga ute dem som behöver vår hjälp. Dessutom är Sverige numera förstanyheter i många andra länder, bl.a. Storbritannien. Vi är numera landet som har startat en Dominoeffekt för  att få ner antalet asylsökande. Danmark och Norge är inte långt efter och ska införa sina kontroller.

Det gör ont i hela mig. Antalet asylsökande är beroende av hur världen ser ut. Sverige har valt att införa ID-kontroll för att minska antalet asylsökande, inte att se till att de som verkligen behöver asyl får det. Det är upp och ner. Fel på så många sätt, framförallt tankesättet. Jag förstår att detta inte är en lätt situation och jag håller verkligen med om att alla i Europa måste ta sitt ansvar. Men i flyktingkrisen pratas det om siffror, ingen nämner människorna längre. Och detta gick snabbt. Jämför en artikel från september med en från idag och se hur snabbt retoriken har förändrats.  Morgan Johansson sa i en tidning (kommer inte ihåg vilken) att detta inte ska ha någon påverkan för flyktingarna, för de kan söka asyl någon annanstans. Var ska flyktingarna? Är det okej göra något bara för att andra gör det? Går det att tvinga andra att göra något genom att visa samma beteende? Medan EU:s länder bråkar och slänger flyktingar mellan sig så hamnar de i kläm. Människor som har absolut ingenstans att ta vägen.

(Sen skulle jag kunna skriva en hel del kring avsaknaden av förståelse för brons betydelse bland våra politiker. Hela Öresundsregionen är ett i sinnet. Det har tagit flera år att bygga det och det är långt ifrån färdigt. Det är flera, flera år från färdigt, men den 4 januari raserades det mesta av det som byggts upp. Det enda jag kan säga är ett sarkastiskt tack! Följ gärna Öresundsrevolutionen på facebook för att få samlad information och länkar till olika artiklar.)

Jag hoppas verkligen att våra politiker tar sig i kragen och gör om. Men den realistiska sidan av mig tror att det bara kommer att bli värre framöver. Vi har en lång och mörk väg framför oss. Det är kanske därför min nyårsutmaning att vara snäll och modig faktiskt kommer att testas.

Bokstavligen fifty shades of grey

London visade sig verkligen från sin fina sida idag. Grått, grått och åter grått. Men Elin och jag tog oss minsann ut och var både kulturella och sociala. Vi var på Tate och såg en utställning om inbördeskrig, kanske inte så upplyftande, men det fanns tavlor av både Picasso och Dalí. Vägen till Tate var heller inte upplyftande. Det regnade konstant och vi hoppade mellan vattenpölarna. Däremot kan regnet ge något slags lugn. Det är inte så många människor ute och  man vet att det går liksom inte att komma undan så det är till att bara acceptera det.

IMG_9574

IMG_9570

Efter åkte vi till Angel. Det var ett tag sedan jag var där och det var härligt att få komma dit igen. Det är helt klart mitt favvoområde i London. Vi gick till ett ställe, Bill´s, och träffade Elins kompisar och åt. Ett mysigt ställe som jag kan rekommendera om ni ska till London. Överhuvudtaget så är Angel ett bra ställe att åka till. Jag åt poched salmon fish cake och tillbehör gröna bönor, samphire och bacon. Såååå gott! Note to self, hitta ett riktigt bra recept på den fiskkakan! En av tjejerna berättade om ett museum, Geffrey museum, som visar hur olika vardagsrum har sett ut i olika tider genom att faktiskt möblera olika utrymmen. Dit vill jag någon gång! Det låter ju hur intressant som helst.

Nu är jag tillbaka hemma hos Elin och skriver igen. Det har verkligen varit en underbar semester. Slappa, skriva och umgås med fina Elin. Mycket tid i en pyjamas. Eftersom jag avslutade mitt förra inlägg med att tipsa alla att lära sig pochera ägg så ska jag minsann beskriva hur jag gör.

Jag börjar med att koka upp vatten, vinäger och salt. När vattnet kokar sänker jag temperaturen så det som mest sjuder. Knäcker ett ägg i en skål, får fnurr på vattnet genom att röra, häller i ägget och försöker ha vattnet i snurr i 2-2,5 minuter (beroende på spis och känsla). Sen tar jag upp ägget och voila, mitt ägg är pocherat. Gulan ska helst vara helt rinnig medan vitan fast. Och ja, det är helt normalt att det finns kvar lite ”vitanslamsor” kvar i vattnet.

IMG_9567

Jag rekommenderar att äta pocherat ägg till fisk eller på en rostad macka med avokado, chili och citron. Enjoy!

Varje gång jag är London så försöker jag bocka av saker på min lista som jag vill ha gjort. Det viktigaste är som alltid att träffa Elin. 🙂

Nya saker till listan efter idag:

  • Geffrey museum
  • Shakespeare pjäs
  • Middag The Shard

I morgon åker jag tillbaka till Sverige och kan rapportera hur ID-kontrollerna fungerar. Jag ser inte alls emot att få uppleva det. Inte för att det kommer att vara annat än jobbigt för min egen del, jag har ID. Det är helt klart värre för dem som saknar ID. Men det beslutet visar också vilket absolut saknad det finns bland våra beslutsfattare för hur södra Sverige faktiskt funkar. Återigen, det går inte att jämföra med att det drabbar människor på flykt.

Gott Nytt År från Oakerthorpe

Återigen satte jag mig på ”fel” sida i bilen och styrde ratten mot The North. Denna gång åkte vi (fortfarande Elin och Dani) till Oakerthorpe utanför Peak District för att fira nyår. Det var en lugn tur, fast det regnade typ hela vägen. Vi stannade på vägen och köpte all mat för helgen och proppade in det i bilen. Jag är faktiskt ganska imponerad att vi hade ingredienser till tre rätter på nyårsafton eftersom vi inte alls visste vad vi skulle äta när vi steg in i Sainsbury´s. Vi delade upp så Elin planerade en förrätt, jag en huvudrätt och Dani en efterrätt så gick vi runt och inspirerades i affären. Det kunde ha gått hur som helst, men det blev ju bra.

IMG_9506

Stugan som Dani bokat är helt underbar. Stenväggar, paneldörrar, gasspis (löv it), helt enkelt litet och mysigt. På nyårsafton satt jag och skrev en hel del. Det är väl bara så härligt när inspirationen bara kommer till en. Sedan gick jag på en lång promenad. Jag har haft besvär med min rygg i höst så jag får ta det lite lugnt, men det känns riktigt bra att gå nu.

IMG_9509

IMG_9519

IMG_9518

IMG_9523

Till ”lunch” (kanske inte kan kalla det lunch när klockan är över 15) gjorde vi avokadomackor med pocherade ägg, jag börjar bli expert nu. 😉 Och såklart fick det bli bubbel till det. Sedan såg vi årets bästa film, Inside out. Har ni inte sett den, så se den. Shiiit vad bra!

MATDAGS

Meny:

IMG_9527

Hummer- och räktoast med en god tartarsås

IMG_9529

Rödingfilé med ugnsbakade rotfrukter, citron/chilimajonäs och pocherat ägg (såklart! ;))

IMG_9530

Merlotkokta päron med en Merlot/vanilj/kanel syrapsås och vaniljglass

Vi gick igenom år 2015 och vad vi önskade för 2016. För min del så har 2015 varit ett sämre år. Förutom egna demoner så har allt känts väldigt hopplöst med hur världen ser ut och den riktning som allt verkar ta. Jag vill egentligen bromsa och vända på allt, men det går inte. Jag tycker att både 2014 och 2015 har varit sådana år och jag hoppas att det vänder år 2016. Samtidigt har jag mycket att vara tacksam för och jag personligen har haft några riktigt bra ljuspunkter. För 2016 önskar jag en snällare värld med mycket kärlek och tolerans och god hälsa för alla människor. För min del önskar jag mycket tid med vänner och familj, fortsätta att hänga med de mest fantastiska barn som finns och att jag har orken och förmågan att följa min passion.

Mina nyårsutmaningar för 2015 var att sluta gnälla, lyssna bättre, hjälpa dem som behöver och ta hand om mig själv. De utmaningarna får stå kvar!

Mitt nyårslöfte för 2016 är att vara modig och snäll. Det känns som båda dessa egenskaper kan behövas de kommande åren.

Mina nyårsutmaningar för 2016 är att avsluta vad jag påbörjar, sluta helt med halvfabrikat, sluta att avsluta mina meningar med ”här” och sluta säga ”Men det var bara för att…”.

Så, det var middagen. Vi spenderade resten av kvällen framför ett engelskt TP där alla kategorier var underhållning förutom den rosa, weird. Vi fick skåla in det nya året två gånger, det är fördelen när man är utomlands i en annan tidszon. 🙂

Nu sitter jag här på Nyårsdag i en soffa i England och skriver. Snart kan det bli en biltur till Peak District och kanske t.o.m. en promenad. Vi får se. Här råder ingen stress. Ikväll är förmodligen den troligaste planen att vi spelar Mästerkocken.

Jag hoppas att ni hade ett lika fridefullt Nyår som mig!

IMG_9542

Tips!

  • Ta bort onödig stress från ditt liv.
  • Ta denna tid att fundera över vad du värdesätter mest i ditt liv och vad du vill förändra.
  • När du vet vad du vill förändra så ta dig inte an hela världen, det kan vara övermäktigt. Börja i liten skala och låt det växa.
  • Lär dig pochera ägg, det är inte så svårt men åhh så gott

Kram
Sara

A lot of laughter in that boat

Att säga att jag vaknade med ömma vader vore en underdrift. Ni känner säkert igen er när jag säger att varje rörelse kräver att man lämnar ifrån sig ett läte. Ungefär så mådde vaderna. Men vad gör det när vi bestämt oss för kanot på sjön Ullswater!

Vi visste inte riktigt var på sjön man kunde hyra kanot så vi stannade till i Keswick (på riktigt denna gång ;)) och frågade på Visitor center.

När vi väl frågat och fått några olika ställen så körde vi till Glenridding.

I kanoten och off we went. Det var alldeles vindstilla och riktigt fint paddelväder. En stackars gubbe hade hyrt en segelbåt men han kom inte direkt någonstans.


  

Vi paddlade runt en bit av sjön och sedan mot en snävare flod. Där var mysigt men desto grundare så vi kom bara en bit innan vi fick vända igen.  Jag tog cirka 1000 bilder på det stackars fåret som inte alls poserade som jag ville så givet måste han få finnas med på en bild.


 

Sedan erövrade vi en ö och pausade för lunch. På ön hittade vi en nyckel. En nyckel som säkert leder till en sjörövarskatt. Om någon därute skulle äga en karta med en döskalle och ett kryss på så hör av er. Tillsammans kanske vi kan lyckas att hitta skatten!



Givet är en groupie mitt på sjön!

När vi lämnade tillbaka kanoten så kommenterade en man att det var mycket skratt på vår båt. Visst ska det höras när man har roligt!? 🙂

Eftersom våra vader/lår fortfarande var ömma så tänkte vi att det skulle vara skönt med en platt kortare vandring innan maten. Vi begav oss till Visitor center i Glenridding för att hitta en passande led + en country pub där vi kunde äta mat. Jodå, vi hittade både namn på pub och fick karta till en led, bara det att leden hade några fler stigningar  än vad vi tänkt.

Men det är klart, med backar kommer utsikt. 🙂 Vi försökte verkligen få till en groupie med oss alla tre hoppandes med hjälp av självutlösaren. Men det bidde inte så bra. Elin och Dani hoppar dock riktigt fint. Nedför gick mycket snabbare än uppför. Jag och Elin testade Danis variant den sista biten på backen. Hennes råd var att vi skulle springa som barn, vilket betyder att vi skulle släppa all kontroll. Och vi sprang. Om du varit i närheten skulle du ha sett tre nästan och 30-något kvinnor springande ner för ett berg Phoebe-style. Det går visst att skratta även utan båt!


    

Efter turen var magen redo för mat och vi körde en riktigt vacker (såklart) väg till the country pub, Travellers, som Dani hittat. God mat på en varm pub och tre riktigt trötta friluftsare.

När vi kom hem på kvällen var vi alla riktigt trötta. Elin och jag orkade titta på Downton Abbey (avsnitt 5 och jag lovar att inte avslöja något förutom…)

Idag var det ju dags att åka hem, men jag kommer säkert tillbaka igen. Efter en lång biltur sitter jag nu här i Elins och Danis soffa i London med en kopp te och min bok ligger bredvid redo att läsas.

P.s. Jag väntar med samlade tips och några till bilder tills jag är hemma i Höör igen på fredag eller lördag (sjunger ju på Kulturgala på fredag så då kanske det inte hinns med ;))

Challenge completed 

Vandringen igår var den tuffaste jag gjort. Vi tog oss upp på flera toppar med ganska bra stigningar. Även lite lätt klättring för att komma ner igen. Och det var så värt det, fantastiskt vacker tur. 

  
Men innan vi gick någonstans så åt vi en bra och stadig frukost, tom pocherade ägg. Fint ska det vara!

Vi visste redan innan vi gick att det skulle ta oss cirka sju timmar så vi såg till att börja traska klockan nio. Då hade vi också hunnit få en beskrivning av hur badtunnan fungerar av Allan (värd). 

Den första stigningen kom nästan direkt och sedan var vi igång. Vandringen vi gick kallas för Newlands Horseshoe och vi tog oss över alla de tre högsta topparna High Spy, Dalehead och Robinson. Turen började med att vi tog oss till Cat Bells och sedan fortsatte vi uppför Maiden Moor. Det är en speciell känsla att stå på en topp och bara se andra toppar och dalar vart man än tittar. Möjligtvis en och annan sjö också. 

   
   
Låren blev ganska så kinkiga efter ett tag, men det var bara till att traska på. Dani, aka bergsvesslan, höll däremot ett högt tempo och sprang både upp och ner emellanåt.  Om vi kör en längre runda blir det med andra ord Dani som ansvarar för att laga mat. 😉

   

    
 Vädret var ganska bra och vi bjöds på underbara vyer. Det blåste kallt på sina ställen, men lager på lager funkar alltid. Många berg kallas för fell i England och därför har vi inte helt gett upp att kunna hitta Winterfell. 

Vi tog oss runt och hem. Då var vi sådär sugna på att fixa med badtunna. Men vi gick direkt till badtunnan som låg en bit upp från där vi bor. Och visst fick vi ganska snabbt igång en brasa, eller relativt snabbt. Sen skulle vi fylla på med ved 3 gånger varje 45 minuter. Innan den var helt klar hann vi med middag.

Det var väldigt skönt ändå att sätta sist i den varma badtunnan med sina ömma muskler. Och det var inget fel på stjärnhimlen.  

(De flesta bilderna finns i min andra kamera så det blir en fotosession när jag kommer hem. :))

Mot The north

Vi har följt skyltar mot The north hela dan och när man är ett Game of Thrones fan så väntar man liksom bara på skylten mot Winterfell. Vi lekte med tanken att fråga om vägbeskrivning dit på visitor center. 

Nu är vi framme i Lake district och vi kommer att bo här hela helgen. 🙂

  
Jag får väl erkänna att jag var ganska nervös i morse när vi lämnade uthyrningsstället. Det är inte varje dag man kör i London. Elinoch Dani var dock perfekta kartläsare som ledde mig ut på bästa sätt. 

   
Vi stannade för lunch och jag såg världens märkligaste sak. Har ni sett detta tidigare? 

  
Sen körde vi vidare mot The North. Vi kom fram till the lakes och ville verkligen köra genom istället för runt så vi tog den ”lilla vägen” (du vet vad jag menar Kerstin). Vi kom till Keswick (trodde vi) så vi stannade för att handla middag och jacka till Dani. Det blev visst vandringsskor till Elin och underställströja till mig också.
  
Det visade sig när vi lämnade Keswick att vi faktiskt var i Ambleside. Oops! Vi trodde vi var 5 min från vårt boende men var istället 50 minuter därifrån. Inte speciellt kul när man är hungrig. 

Men det finns ju inget annat att göra än att köra. Vi kom fram. 🙂

  
Och efter att vi fått en väldigt detaljerad (to say the least säger Dani) genomgång av huset och allt vi kan göra i Lake district (nämnde jag att vi var hungriga) så kunde vi bo in oss och packa upp. 

I väntan på maten så planerade vi morgondagens vandring. 

  
Det blir Newlands Horseshoe, en vandring på 6-7 timmar som går direkt från vårt boende. Efter ska vi koppla av i husets badtunna på berget. 

Nu ska vi äta. God spis! 

Mycket åkande idag!

Just nu sitter jag på Gatwick express mot Victoria station, fab! Resandet började redan tidigt imorse med ett tidigt tåg till Kalmar. Det visade sig bli en trevlig resa. Mycket trevligare än vad jag trodde när jag vaknade. Jag träffade nämligen Katta på stationen i Höör så resan fylldes med intressanta diskussioner. 

Det var såklart jobb som tog mig till Kalmar denna dag. Jag och min kollega Inger höll i en workshop  i ledningskommunikation med Kalmars ledningsgrupp (riktigt bra och givande diskussioner). Direkt efter satte jag mig på tåget igen, men denna gång var Kastrup målet.   

På Kastrup har jag alltid en tävling mot mig själv. Jag ser hur lång tid det tar för mig att ta mig igen flygplatsen från det att jag hoppat av tåget till det att jag går genom säkerhetskontrollen (inkl. bag drop). Mitt rekord är 15 minuter och idag kom jag väääldigt nära. Jag tror det gick på 17-18 minuter. Testa, det är både kul och får tiden att gå. 🙂

Inne på flygplatsen träffade jag Elin som varit på konferens i Köpenhamn. Nu tänker ni säkert, ”vad skönt att åka med någon och ha någon att prata med hela vägen. Det går ju så mycket snabbare då.” Men icke, vi åt tillsammans och hängde på flygplatsen men sen steg vi på varsitt flygplan som dessutom flög till två olika flygplatser. Därför sitter jag här på Expressen och Elin sitter förmodligen i en taxi från Heathrow eller är hon kanske t.o.m. redan hemma. 

Många transportsträckor idag alltså. Men man säger ju att färden är viktigare än målet…;)

Några dagar kvar till Lake District

Äntligen är det dags för nästa äventyr! På torsdag åker jag till London för att åka vidare till Lake district på fredagmorgon tillsammans med Elin och Dani. Vi ska ta en femtimmars bilresa norrut i England till Lake District. Tro det eller ej men jag ska köra oss ut ur London, men jag har ju två lokalkännare med mig i bilen. Det ska bli spännande! Vi har verkligen varit sent ute när det gäller planering denna gång. Vi bokade bil och boende först igår. Men det viktigaste är ändå att det bokas nån gång. 🙂

Vi ska bo på Luxery Lakeland cottage, Borrowdale i Keswick och det blir två hela dagar med vandring och riktigt härlig höstluft. Jag ser verkligen framemot detta. Därför sitter jag just nu och googlar, tittar på bilder och försöker hitta de bästa vandringslederna. Och såklart andra aktiviteter, kanske ridning. Jag åker direkt från jobb i Kalmar på torsdagen och åker sedan direkt från London till Stockholm, men däremellan ska jag verkligen bara koppla av (förutom bilresan ut ur London dvs ;))

Det kan alltså komma några tips i nästa vecka!

Resan vi aldrig kunnat föreställa oss

Vi har alla sett dem. Bilderna. Vi har alla hört dem. Berättelserna. Vi som vaknar upp i ett tryggt hem i Sverige kan ändå aldrig förställa oss hur vi skulle reagera och agera om vi en dag skulle bli tvungna att fly från vårt hem. Om vi skulle vara tvungna att sälja allt vi äger för att kunna ha råd att betala en smugglare att ta oss på en helvetesresa. Det finns inga trygga vägar.  EU-länderna säger nej till Sverige och svenskarna. Norge bygger en mur vid gränsen. Vi måste fly för vi fruktar för våra liv. Vi måste göra valet mellan att lämna familjen i ett land i krig och riskera vårt eget liv på den mest fruktansvärda resa du kan tänka dig eller att riskera hela familjen men samtidigt veta att alla lämnar kriget och är tillsammans. 

Ändå pratar en del om det som att de vet precis hur de skulle agera. Det regnar synpunkter. ”Varför kommer det så många män”, ”De har ju en mobil, då behöver de ingen hjälp”. Om du skulle lämna ditt hem och fly, skulle du lämna din mobil då? Skulle du lämna den del som förmodligen innehåller bilder på vänner, familj, hem? Den del som innehåller nummer till vänner och familj? Den del som idag har blivit en förlängd arm? Jag hade tagit med min. Det kan jag säga med säkerhet redan idag.

Du vet förmodligen hur du skulle valt mellan att riskera hela din familjs liv eller bara ditt eget. Jag vet inte vad jag skulle gjort. Jag är ödmjuk inför den fruktansvärda situation människor står inför och bestämmer mig för att varken döma eller ha synpunkter kring andras människors liv. För jag vet inte.

Och vet du vad? Det handlar om människor precis som du och jag.

De har vaknat på morgonen, klätt på sig, ätit frukost och gått iväg till skolan eller jobbet. Kanske har de tränat fotboll på kvällen eller bara umgåtts med vänner. Precis som du och jag.

De har ett bagage med erfarenheter som påverkar beslut. Precis som du och jag.

I familjen bråkar de ibland. Precis som du och jag.

Det är lätt att döma och ha synpunkter, men jag väljer att vara ödmjuk och säga: Jag vet inte vad jag hade gjort. Jag önskar ändå att om jag hade blivit tvungen att fly att det hade funnits människor i världen som sträckt ut sin hand och sagt ”Välkommen!”, precis som större delen av svenska folket gör just nu. Ett land med människor som hjälper, det är det Sverige jag känner. Vår allra viktigaste tradition. Det allra mest svenska vi kan bli.

Jag blir stolt när jag ser och hör hur mina vänner går in i diskussioner och höjer sin röst och säger: ”NEJ, du har fel” när alltfler rasister skriker. Parantes: du är rasist så förlika dig med det. Om du inte vill vara rasist så föreslår jag att du rannsakar dig själv och jobbar med din värdegrund. Men det går liksom inte att säga att du inte är rasist bara för att du inte vill vara det. Så funkar det inte.

Jag blir stolt när jag ser hur mina vänner står upp för alla människors lika värde, går med i demonstrationer, skänker pengar, slåss för att området man bor i ska ta emot människor, skriver på listor, säger ”Välkommen!” och finns fysiskt på plats för att hjälpa. Det värmer. Vi är fler. Och de flesta av oss har fått nog.

Det är tröttsamt att om och om igen gå in i diskussioner som känns meningslösa, men samtidigt finns det inget alternativ. Säger jag inget så håller jag med. Det lärde min moster Gittan mig när jag var tonåring. Och sedan dess har jag alltid försökt att höja rösten om jag inte håller med. Som äldre har jag väl försökt att lyssna in också innan jag pratar. Men om jag hör dessa tre argument (eller vad det är) en gång till så tror jag faktiskt att jag exploderar. 

”Vi måste ta hand om våra egna först”
Vilka är våra egna? Vem kan säga att mitt liv är mer värt än någon annans enbart för att jag råkar vara född i Sverige?

Det är ingen hemlighet att jag länge har velat skrota Jantelagen. Sveriges högst värderade lag. Jag har alltid tyckt att jag borde få säga att jag är bra på något utan att någon tittar snett. Och det tycker jag fortfarande, men plötsligt inser jag värdet och meningen med Jante. För även om jag är bättre än någon annan på att till exempel sjunga så innebär det inte att jag som person är bättre och mer värd. Alla liv i världen har samma värde. Och det är det Jante egentligen säger. Jag kan vara bra på olika saker men när jag möter en människa så möts vi på samma våglängd. Ingen tittar upp eller ner. Vi tittar varandra rakt i ögonen och respekterar varandra så som vi är.

Så återigen, vilka är våra egna? För i min värld är det människor, djur och natur i världen. Och det är ju precis det vi gör. Vi tar hand om våra egna.

”Är det ingen som tänker på barnen som svälter i Afrika eller de äldre i Sverige?” Jo, det pågår ständigt arbete och insamlingar till olika delar av världen. Det enklaste sättet du kan ta reda på vad som händer är att antingen besöka SIDA:s hemsida, FN:s hemsida eller någon organisation som Rädda barnen. Alla tänker nämligen inte som du. Vi behöver inte välja vad vi ska bry oss om. Vi behöver inte ställa olika människor mot varandra. Vi kan hjälpa och bry oss om alla. 

Jag har mor- och farföräldrar på äldreboende och kan säga att de har det bra. Det räckte med en resa till USA för att förstå hur bra våra äldre har det. I USA får människor sälja sina hus och flytta för att ha råd med ett äldreboende annars får mamma och pappa flytta hem till dem. Det beror bl.a. på att de inte vill ha den skattenivån som vi har i Sverige. De har traditionen att ta hand om sig själv och sitt, medan vi i Sverige har traditionen att se till varandra. Återigen, det är det mest svenska vi har. Att bry oss och ställa upp för andra. Låt oss inte förlora det. 

”Hur många miljoner flyktingar kan du tänka dig att bjuda in i ditt hem”.
Varför måste alla ta emot människor i sina hem för att hjälpa? Och skulle det verkligen hjälpa om jag tar emot miljoner i mitt hem? Till Europa kommer det just nu knappt 1 miljon flyktingar. Om alla länder i Europa hade tagit sitt ansvar hade det inneburit 1 människa per 1000 invånare (enligt UNHCR), tycker du verkligen att det är alldeles för många? Sen vet jag ju också att det inte funkar så i praktiken för det handlar om människor. Men om vi ska prata siffror så är det det handlar om.

Just nu i Sverige är det 12 flyktingar per 1000 invånare (enligt DN). Och jag säger verkligen inte att det är perfekt idag. Vi behöver absolut jobba med organisationen bakom mottagandet. Jag tycker att det är vansinnigt att en del företag startar upp flyktingboende och tjänar enorma pengar på det, utan att se till människorna. Så får det inte fungera. Men att ställa detta mot att vi inte ska ta emot människor som behöver hjälp, aldrig. Och som svar på din fråga: JA, jag hade kunnat ta emot miljoner människor i mitt hem om det hade inneburit att jag hade räddat deras liv. För det handlar om människor. Precis som du och jag. 

Jag hade kunnat fortsätta i all evighet. Men jag tror att de flesta av er har förstått vad jag försöker säga. Låt oss vara ödmjuka, välkomnande och visa vad Sverige egentligen står för.